SAMHÄLLET BJÖRKFORS
(Text P-I Gredeskog)
Kvarnen i Björkfors finns omnämd i dokument från 1295 då den donerades till biskopen i Linköping. Namnet skrevs då Birkyfforss. Kvarnen finns sedan omnämd i flera dokument under 1500 tal, 1600 tal, 1700 tal och 1800 tal och den fanns i drift fram till mitten av 1900 talet. Det är i första hand som sågverkssamhälle som Björkfors vuxit upp, den älsta uppgiften om en såg är från 1647 då en sågqvarn i forsen nedanför kvarnen omnämns. Vid tiden för laga skifte fanns en liten industriby utmed forsen, med kvarn-såghus, bostäder och uthus.Omkring 1870 förvärvades anläggninarna av M. Hyden från Linköping och Björkfors Aktiebolag bildades, man lät uppföra en ångsåg i stället för vattensågen. I och med det så växte samhället och redan på mitten av 1870-talet fanns omkring 40 byggnader längs strömfåran och utmed vägen. Förutom sågen fanns ett garveri, en handelsbod, en smedja samt bostäder åt de anställda. När garverirörelsen lades ned omändrades byggnaden till bostadshus med fem lägenheter. En stor arbetarbostad uppfördes med åtta lägenheter och den erhöll namnet Värmland på grud av att flera av hyresgästerna var från Värmland. Björkfors ångsåg kom till samtidigt som Kinda Kanal blev färdig, det stora sjösystemet och vattenleden norr ut underlättade i hög grad avsättningen för sågverkets produketer. I böjan av 1930-talet lades driften vid sågverket ner på grund av dålig lönsamhet och det lilla samhället förlorade sin ryggrad sedan många år. Sågverksområdet inköptes av Forsaström Fraftaktiebolag som 1944 anlade en kraftstation vid forsen.Ett konsortium av ortsbor bildade Björkfors Trävaruaffär och ett sågverk anlades vid Ävjeviken, efter några år överläts företaget till Toverums Bruk som i sin tur snart sålde det vidare till Gullringshus AB. Tyvärr blev det slutet på sågverksrörelser i Björkfors när anläggningen lades ner i början av 1960-talet. De första årtiondena av 1900-talet var de livligaste i samhällets historia. Förutom kvarn och såg fanns: mejeri, affärer av olika slag, kafé och konditori, cykelverkstad, många hantverkare, en byggmästare och flera trafikföretag.
För den som är intresserad att läsa mer om Björkfors historia rekomenderas Norra Kinda-Boken som detta är avskrivet från och som finns att låna på Bilioteket.
Det finns även en bok som heter Boken om Björkfors skriven av Tore Wretman.
Oppeby Socken.
(Ur Boken om Björkfors av Tore Wretman)
Utmärkande för Oppeby är skogen och sjöarna.Kring stränerna av Åsunden fanns den första bebyggelsen redan i början av yngre stenåldern 3000-2500 före Kristus. Där låg den bästa åkermarken och i en tid utan vägar färdades man på sjöarna. Fornfynd från den tiden är stenyxor funna i N Vånga, Ryda och Kärra. Vid Råhamra tror sig arkeologerna ha lokaliserat en boplats från den tiden. Namnet Oppeby går tillbaka till medeltiden, då det skrevs Uppeby eller Uppaby som var namn på ett hemman i kyrkbyn. Detta låg högre än ett annat hemman som hette Nederby. Det högre belägna hemmanet gav namn åt kyrkan. Socknen fick i sin tur namn efter kyrkan, under 1300-talet förekommer Oppabo i skrift. Omkring 1605 brann medeltiskyrkan av trä ned, direkt efter byggdes en ny träkyrka på samma plats. Senare under samma århundrade slogs Oppeby och Nederby och flera andra hemman ihop till säteriet Stjärnevik. År 1753 beslutades att bygga en större kyrka av sten, denna stod färdig 1760. Den fick vid invigningen den 7 sept namnet Prins Carls Kyrka efter den dåvarande arvprinsen sedemera Karl XIII.
Drabos historia.
(Text Birgitta Anderberg)
Skog och lantbruk har genom tiderna dominerat i Drabo. Sågverk har funnits i byn stationärt från mitten av 1900-talet, innan det så var de ambulerande. Bjugerts såg växte med tiden och hade som mest 10 anställda. Sågen lades ner 1998 pga av brand. I början av 1900-talet transportetades timmer ifrån området vid sjön Tynn med järnväg till Björkern och vidare på sjön till sågverket i Björkfors. Kolning har förekommit sedan urminnes tider och under andra världskriget effektiviserades kolningen genom att man bygde kolugnar. Kolet såldes som bränsle till gengasbilar. I dag finns ett aktivt skogsföretag i Bröderna Svenssons Skog AB. Det finns två aktiva lantbruk i dag, mot åtta fram till 1960-talet, och ännu fler tidigare. De sista mjölkkorna lämnade byn i början på 1990-talet. Vid laga skiftet 1849 bodde 130 pers i byn, flest invånare fanns 1873 med 179 st. 2009 var invånarantalet 20 st på samma yta. På senare år har byn blivit lite internationell då flera Tyska familer flytta in. Bystämma hålls varje år för bydelägarna, marken till knekttorper Kvarnstugan ägs fortfarande gemensamt. I byn finns en hälsobrunn. Mellan 1871-1888 bedrevs där kursversamhet med hotell och läkare på plats. Mellan 1993-1998 derv Malin Svensson café i anslutning till brunnen i före detta missionshuset. Detta var även byns första skola, 1929 byggdes en ny skola närmare byns kärna, den drevs fram till mitten av 1950-talet. Den första skolundervisningen bedrevs på vinden i byns älsta boningshus som fortfarande finns kvar. Simskola har under många år bedrivits vid Badviken i sjön Björkern.
Idhults historia
(Text L-I Schedenborg)
Idhult tillhör en av Kindas största byar arealmässigt. I början av 1600-talet fanns endast två gårdar i Idhul. Vid tiden för storskiftets genomförande 1804 fanns 11 gårdar, därtill ett antal torp samt kvarn och sågverk. Storskiftet innebar ingen splittring av bykärnan, längs bygatan fanns 17 mangårdsbyggnader med tillhörande ladugårdar, 9 badstugor, 9 smedjor och 7 brygghus samt ett antal mindre uthus. Vid laga skifte 1851 hade antal gårdar stigit till 22, laga skifte innebar att bykärnan splittrades. Antal gårdsenheter efter skiftet och sammanslagningar var 14 och de flesta var utfyttade till Dymle, Långbröt, Jonsbo, Gropen m.fl. Kvar av den ursprungliga bebyggelsen blev endast 4 gårdar. Utöver stamfastigheterna fanns 19 torp, 1 soldattorp samt kvarn och såg. Befolkning var som störst 1880 då det var över 200 invånare. I början av 1950-talet brukades fortfarande 10 av gårdarna och den totala befolkningen var ca 50 personer. Nedläggningen av lantbruken skedde snabbt under senare delen av 1950-talet och 1960-talet och i dag finns endast en lantbrukare och 9 bofasta personer.I begynnelsen livnärde man sig i huvudsak på lantbruk samt kolning till de kringliggande bruken, främst Åtvidaberg. Med kommunikationernas utbyggnad i slutet av 1800-talet och byggandet av sågverk i Björkfors fick skogen ökad betydelse och välståndet steg. Råoljemotorns tillkomst medförde att lantbruken kunde rationaliseras och sågverk kunde etableras lokalt. Idhult har haft sågverk på flera platser ett vid Hästberga som drevs av Jonsson i Räfshult även kallad Västgöten och ett vid Skedsnäs (Tores Båthus) som drevs av Gerhard Karlsson. Båda lades ner i slutet av 1920-talet.Sedan 1979 utgör en större delen av den öppna marken naturreservat. Området omfattar 70 ha men är inte inlöst utan bygger på en överenkommelse mellan berörda markägare och Naturvårdsverket och förvaltas av Idhults byalag. Reservatet är ett odlingsresrvat där det gamla odlingslandskapet i möjligaste mån skall hållas öppet, betas och brukas.